Myrspov

I veckan damp två riktigt häftiga böcker ner i brevlådan. Först kom Nationalnyckeln om myror och getingar, och som vanligt verkar det vara oerhört fascinerande läsning. Har bara kollat igenom artgenomgången, och vad gäller myrorna får man nog vara glad om man kan hitta rätt släkte. Halvcentimeterlånga krabater med fina eller grövre längsåsar, svagt eller tydligt insvängda pannlister osv... Hm... Inget för fältfotografen. Getingarna också svåra, men de brukar kunna gå att fota så att man kan se lite detaljer i alla fall. Härlig fåtöljläsning! Mycket mindre och mycket mer användbar är ju Bärfisar i Sverige, i samma serie som den lilla trollsländeguiden. Optimalt fältformat, precis lagom info (så länge man mest hittar vuxna djur). Och vilka djur, sen... de måste vara mina favoriter alla kategorier. Kanske för att de matchar min personlighet? Flyger bra, men sitter gärna under ett löv och kollar vad som händer runt omkring. Jag har ju efterlyst svenska namn, och nu finns de! Här är jag dock lite besviken - det blir väldigt konstigt ibland. Det är ju alltid problem med ett "tvåledat" djur som ska få ett bestämningsled. Vårbärfis och grön bärfis är ju helt OK. Med två bestämningsled blir det klumpigt - torrgräsbärfis och blåbärsbärfis vrickar tungan. Spetsrovbärfis tycker jag kunde heta taggbärfis, och den läckert glänsande trädrovbärfisen kallar jag bronsbärfis. Varför man väljer att kalla en grupp för taggbeningar förstår jag inte alls, för mig låter det som något obskyrt som krälar runt långt ner i jorden. Och att kalla de charmiga Aelia-arterna för spetsnäsor, det går jag bara inte med på. Såvitt jag vet är det bara människor och andra apor som har näsor. Det är under alla omständigheter en underbar bok med härliga fotografier. Bara att sticka ut och leta bland gräs och löv!