Blåst

Tänk om alla hade varit lika lättfotade som skrattmåsarna

En oväntat bra dag vid havet med grålira, stormfågel och tretåig mås. Liran var ny februariart, de andra har jag några noteringar av sedan tidigare. Det brukar inte hända speciellt mycket på havsfågelfronten i februari. Jag försökte förgäves att få stormfågeln och den tretåiga på bild. De var inom ett par hundra meter som närmast, men kylan och blåsten blev för mycket. Liran var förstås bara att glömma. Den var minst två kilometer bort. 

Vinterskivling

 

Det är kul med taxonomi. I dagarna blev det klart att bofinken kommer att delas upp i fem olika arter. Populationerna i Nordafrika och på Kanarieöarna, Azorerna och Madeira anses vara tillräckligt särpräglade för att få artstatus. Jag har bara erfarenhet av fåglarna på den sistnämnda ön, men de såg väldigt distinkta ut med bland annat ljusrosa bröst och grå/grön rygg. Om jag minns rätt sjöng de lite annorlunda också. I nästa version av världslistan kommer även mongolpiparen att delas i två arter. Jag har lyckats se båda de ”nya” arterna i deras vinterkvarter, så där lite i förbifarten. Det känns väl OK att gå på utbredning i det fallet. Nyligen splittades även ullhalsstorken i en asiatisk och en afrikansk art som jag har haft glädjen att se båda av. Å andra sidan verkar det som om det blir en sammanslagning av balearisk lira och medelhavslira, så där blir det i stället ett minus. Den baleariska ger annars ett rätt avvikande intryck. Jag gissar att det är DNA:t som spökar. Vinterskivlingen dyker upp lite här och där, den ska vara en god matsvamp om man är lagd åt det hållet. Det vetenskapliga namnet brukar anges som Flammulina velutipes, men i själva verket rör det sig om ett artkomplex med minst fyra i princip identiska arter. Det är en helt annan nivå på svampskådningen…

Sädesärla och trädgårdsträdkrypare

Ett av mina starkaste minnen från barndomen är när jag, pappa och farfar hälsade på gamlafarmor på ålderdomshemmet. Hon hade nyligen fyllt 90 år, och det tog ett litet tag innan hon hörde oss när vi kom in på hennes rum. Hon satt vid sitt lilla fönster i en strimma av nyvaknad vårsol. Rummet hade en fantastisk känsla av frid som jag har burit med mig under alla år. Jag undrar vad gamlafarmor tänkte där hon satt och tittade ut över gårdsplanen. Det vara bara några kilometer till den lilla stugan där hon vuxit upp under enkla förhållanden, helt utan elektricitet och rinnande vatten. Innan hon fyllt tjugo flyttade hon till grannbyn för att uppfostra en egen familj under samma förhållanden. Vad mörkt och tyst det måste ha varit på kvällarna! Inga gatlyktor, inga bilar. Radio och tv var okända fenomen. Nyheter förmedlades via grannar och släktingar, eller av prästen om det hade hänt något allvarligt. Efterhand som åren gick blev de små byarna på slätten förstås också en del av det framväxande moderna samhället. Det nya livet på ålderdomshemmet, med lagade måltider, ljusa rum och hjälpsam personal, kändes nog ändå lite obekvämt. Hur ställer man om från att ha ägnat hela dygnet åt att sätta mat på bordet och ta hand som sin familj till att låta sig själv bli uppassad? När det blev dags för farfar att lämna barndomshemmet köpte han en tomt i närheten och byggde själv ett litet hus till sig och farmor. I början av trettiotalet fanns det förstås många nya möjligheter med elektricitet, centralvärme och badrum med badkar. Farmor fick ett eget litet kök där hon kunde laga sina berömda köttbullar. De fem barnen sov tillsammans, men de hade i alla fall ett eget rum. Farfar köpte en moped så att han kunde köra in till stan och handla, annars var han nog mest ute i trädgården. Jag minns fortfarande intrycken och dofterna när vi hälsade på som barn. Hönshuset, den nyklippta gräsmattan, den spikraka buxbomshäcken. Fruktträden med plommon, äpplen och körsbär. Potatisplantorna och morötterna i jämna rader. Envist arbete och stor kunskap gjorde att familjen var helt självförsörjande. Men även ett tillfredsställande arbete sliter på kroppen. När det till sist blev dags för farmor och farfar att flytta till ett ålderdomshem behövdes det ändå en hel del övertalning. Vem skulle ta hand om hönsen och pantofflorna? Vem skulle klippa häcken och beskära körsbärsträdet? När vi hälsade på de sista åren hade jag en egen liten familj. Barnbarnen kom alltid i första hand, även i den nya miljön på hemmet. Vi vuxna fick stå lite åt sidan, men vi levde ju gott på all kärlek som vi fått under alla år. Liksom sin mor hade farfar ett långt liv, det blev nittio år med lite marginal. Nu har jag tagit farväl av min egen far. Han fick också ett långt och innehållsrikt liv, och bortsett från några tråkiga veckor på sjukhuset kunde han bo kvar hemma ända till slutet. Den egna villan på skogstomten var hans och mammas centralpunkt i nästan 54 år. Och min under mina första tjugo. Minnena från gamlafarmor och farfar kommer tillbaka, starkare än någonsin tidigare. Den obrutna tidslinjen tre generationer bakåt i tiden ger mig den grund jag behöver. En släktforskande släkting har kunnat föra tidslinjen bakåt ytterligare några generationer, till 1800-talets början. Kyrkböckerna skvallrar om att vi har hittat vår plats på jorden. Vi flyttar inte så värst många mil åt gången… För några dagar sedan hittade jag en sädesärla på stranden, bara andra gången jag ser den i februari. Kul, men ändå lite blandade känslor. Egentligen vill man ju höra den första komma insträckande från havet någon gång runt den 20 mars. Igår fick jag ett larm av min kollega om en trädgårdsträdkrypare i parken. Av en slump befann jag mig bara några hundra meter bort och cyklade bort direkt. Efter lite spanande kom vi fram till att där förmodligen fanns två individer, en hona och en hane. Kanske det blir en häckning till våren? Livet går vidare, det är väl så det ska vara…