Nyår

Gråsiska

Målet att läsa minst 50 böcker under året uppnåddes redan i november. En titt i listan avslöjar att jag för det mesta har hållit till på den lättsmälta avdelningen. Även i år var det tre romaner av kvinnliga författare som bjöd på lite extra – We That Are Young av Preti Taneja (en färgstark indisk släktsaga med King Lear-tema), Alone With You in the Ether av Olivie Blake (en fantastisk kärlekshistoria mellan två personer i varsin ände av det psykologiska spektrumet som förs samman i en virvel av konstförfalskningar och avancerad teoretisk matematik (via honungsbin såklart…)) och Bitter Orange av Claire Fuller (en märklig engelsk berättelse med inslag av hippieromantik och gotisk mystik). Eller så var topp tre i alla fall fram tills för några veckor sedan, när jag hittade Ghost Wall av Sarah Moss på biblioteket. En kortroman om en familj som lajvar järnålder någonstans i norra England. Den var kanske årets bästa, trots att den kändes lite för kort? Jag måste läsa mer av henne… 

Svart rödstjärt

I fågelvärlden blev det väl inte någon riktig höjdardag under senhösten. Svartmesar, gråsiskor och sidensvansar har varit hyfsat talrika. Märkligaste obsen var en rödstjärt den 21 november, nytt skånskt fenologirekord med några dagar bortsett från ett vinterfynd för ett 20-tal år sedan. Den ska förstås godkännas officiellt också… Nya personliga fenologirekord blev det även för större strandpipare, kentsk tärna och fisktärna. En kustsnäppa var så pass sen som den 29 november. Som så många gånger förr förundrar man sig över hur vinterfaunan har förändrats de senaste 25 åren. Bläsänder, grågäss, snatteränder, forsärlor, järnsparvar, svarta rödstjärtar, dubbeltrastar och annat som förr krävde en del ansträngningar är numera helt regelbundna i december. Jaja, ett nytt år är på gång i alla fall, förhoppningsvis med många cykelturer, fåglar, böcker osv. Som vanligt med andra ord.

Kärrsnäppa

Höst

Efter en tämligen händelselös sommar har det blivit några minnesvärda möten under hösten. Den 5 september hade jag turen att springa (eller snarare cykla) på en stäpphök och en dubbelbeckasin inom loppet av ett par timmar. Som vanligt med de båda arterna blev tiden alldeles för kort. Stäpphöken drog ett par svängar över en öppen gräsyta innan den flög vidare söderut. Beckasinen rastade i en oklippt grässträng i anslutning till en stubbåker och flög bort bakom ett ridhus när jag hade stött den. Lite oväntad biotop, men de är väl inte lika beroende av fukt som de andra beckasinerna, tänker jag. Nytt EKO-kryss, förstås. Den 8 oktober hittade jag en hyperaktiv tajgasångare som inte riktigt ville vara med på bild. Det var det sjätte mötet med arten i kommunen. Bortsett från en notering den 28 september ligger fynddatumen snyggt inom en vecka mellan den 8 och 15 oktober. 

Mer oväntat dök en lite trött lunnefågel upp i samband med ett blåsväder den 12:e. Ännu en ny art på EKO-listan. Förra gången det begav sig var 2002, och då gjorde jag inte någon skillnad mellan bilburna och miljövänliga obsar. Jag har för mig att jag tog bilen vid det tillfället. Årets lunne blev mycket populär bland traktens skådare, och det finns ett femtiotal rapporter på Artportalen. Framåt eftermiddagen guppade den allt närmare strandlinjen, och det är väl troligt att den hamnade i magen på en trut till sist. Influgna havsfåglar går ofta det ödet till mötes. De som väntade in den fick i alla fall helt galet fina bilder.

Den 18 oktober hittade jag min tredje strömstare i kommunen. Det märkliga är att jag är den enda som fått se arten här sedan jag flyttade hit 1995. Här finns ändå många betydligt flitigare skådare än jag… Slumpen slår lite som den vill ibland. Som tur var blev det en dokubild den här gången, annars hade nog min trovärdighet blivit ifrågasatt… De tre fynden ligger snyggt i andra halvan av oktober, mellan den 18:e och den 30:e.

Silkeshäger

Skön spridning på årskryssen idag - silkeshäger, alfågel, kärrsångare och blå kärrhök. Alfågeln och kärrhöken borde jag förstås ha sett för länge sen, men så är det ibland. Det är väl en del av tjusningen med fågelskådningen... Silkeshägrarna larmades först sträckande söderut någon mil norr om vår position. Sedan kunde de följas en lång stund av en annan skådare som stod en halvmil söder om oss. Fattar inte hur vi kunde missa dem. Till sist hade de landat på stranden bara någon kilometer bort, men givetvis utom synhåll. När vi som bäst diskuterade den lämpligaste strategin för att få se dem - en snabb cykeltur och hoppas att de stod kvar på stranden eller bara vänta och hoppas på det bästa - så stod de bara där på en revel. En minut senare hade de försvunnit in över land.

Tidig mosaikslända och kvickgräsfjäril

Årets första trollslända blev lite oväntat en tidig mosaikslända. Ganska ovanlig i kommunen, jag brukar bara se en eller två om året. Det verkar dessutom vara den första rapporterade imagon i hela landet i år. Inget rekord för min del, jag har en notering den 8 maj sedan tidigare. Årets första kvickgräsfjäril var som vanligt läckert kamouflerad mot kvistarna och löven. En karaktärsart i de vildvuxna trädplanteringarna.

Halsbandsflugsnappare

Ny kommunart idag - halsbandsflugsnappare! Ny på Skåne-listan också, har inte brytt mig om att dra även om det har funnits några stationära inom räckhåll. Annars skedde mitt första möte med arten i Löttorp på Öland 1979. Oväntat ovanlig i kommunen - detta var bara det fjärde fyndet genom tiderna. Jag missade en för nio år sedan med bara några minuter... 

Sävsångare och skräntärna

Alla månader är konstiga nuförtiden, det är väl det nya normala... Andra halvan av april har varit solig, men samtidigt arktiskt kall och fågelfattig. I går blev det i alla fall ett litet nedfall med tre sävsångare, två svartvita flugsnappare och, lite oväntat, min tidigaste näktergal någonsin (med en dag). Förra fredagen bjöd på ett par gyllene timmar med pungmes, kornsparv och blåhake. En jorduggla som jag upptäckte på tre kilometers håll hade det goda omdömet att flyga rakt emot mig och passera rakt över huvudet. Alla tärnorna har kommit, lite håglösa kanske, och idag blev svart rödstjärt och trädpiplärka nya för året. En aurorafjäril är den enda nya insekten, det är inte utan att man längtar efter att krypa in i buskarna... Inget vinterbad i år heller, men badpremiären blev så tidig som den 21:a. Nio grader i vattnet, så det kändes ändå rätt mycket som vinter...

Storspov

Det är läckert när storspovarna kommer inflygande i gryningen. Det lilla ljuset gör att bilderna mest fungerar som stämningsförmedlare. I går blev det nytt rekord med 268 spovar. Några stannade en stund, andra drog direkt vidare in över land. Soligt, molnfritt, men galet tomt i luften. Ett par ladusvalor och några rödstjärtar är de enda tropikflygarna som vågat sig hit. Småflockarna med silvertärnor ska kanske också räknas till den kategorin? 

Gräselefant och årta

Jag hade tänkt att våren skulle börja någon gång i början av mars, eller möjligen runt den 15:e, eller absolut senast den 1 april, men det var först på påskafton, den 8:e, som solen värmde till lite extra. Insekterna började visa sig lite smått, några citronfjärilar, nässelfjärilar, humlor, sandbin. En gräselefant på påskafton var min tidigaste någonsin, lite annorlunda i teckningen än de som brukar krypa omkring här framåt sommaren. Annandagen (igår) var rätt fin med både kustlabb och årta. En vandring upp på Romeleklint gav exotiska arter som nötskrika och entita. Annars har det varit fritt från överraskningar i fågelvärlden. Ett par dagar med fyrsiffrigt ejdersträck. Lite flera tranor än normalt över kontoret. Brushanar några dagar tidigare än förväntat, men första året på länge utan myrspovar i mars. Bara havsobsar av gråhakedoppingar, det blir nog inte någon häckning här i år heller. 

Aprilväder

En solig och skön vintermorgon slog om till en elak snöstorm. Och då var jag förstås längst hemifrån på min cykelrunda. Jag fick i alla fall, med god hjälp av mina kollegor, syn på vittruten som hållit till på soptippen de senaste dagarna. Avståndet var 1,47 kilometer enligt Eniro... Ny EKO-art och ny marsart. Det var 18 år sedan sist, men då fanns här två olika individer, en i april och en i december. Besöken i svampskogen blir allt märkligare. De senaste veckorna har jag hittat cinnobergömming, långhorn och ribbgrynna. Om jag nu överhuvudtaget vågar artbestämma dem...

Blåst

Tänk om alla hade varit lika lättfotade som skrattmåsarna

En oväntat bra dag vid havet med grålira, stormfågel och tretåig mås. Liran var ny februariart, de andra har jag några noteringar av sedan tidigare. Det brukar inte hända speciellt mycket på havsfågelfronten i februari. Jag försökte förgäves att få stormfågeln och den tretåiga på bild. De var inom ett par hundra meter som närmast, men kylan och blåsten blev för mycket. Liran var förstås bara att glömma. Den var minst två kilometer bort. 

Vinterskivling

 

Det är kul med taxonomi. I dagarna blev det klart att bofinken kommer att delas upp i fem olika arter. Populationerna i Nordafrika och på Kanarieöarna, Azorerna och Madeira anses vara tillräckligt särpräglade för att få artstatus. Jag har bara erfarenhet av fåglarna på den sistnämnda ön, men de såg väldigt distinkta ut med bland annat ljusrosa bröst och grå/grön rygg. Om jag minns rätt sjöng de lite annorlunda också. I nästa version av världslistan kommer även mongolpiparen att delas i två arter. Jag har lyckats se båda de ”nya” arterna i deras vinterkvarter, så där lite i förbifarten. Det känns väl OK att gå på utbredning i det fallet. Nyligen splittades även ullhalsstorken i en asiatisk och en afrikansk art som jag har haft glädjen att se båda av. Å andra sidan verkar det som om det blir en sammanslagning av balearisk lira och medelhavslira, så där blir det i stället ett minus. Den baleariska ger annars ett rätt avvikande intryck. Jag gissar att det är DNA:t som spökar. Vinterskivlingen dyker upp lite här och där, den ska vara en god matsvamp om man är lagd åt det hållet. Det vetenskapliga namnet brukar anges som Flammulina velutipes, men i själva verket rör det sig om ett artkomplex med minst fyra i princip identiska arter. Det är en helt annan nivå på svampskådningen…

Sädesärla och trädgårdsträdkrypare

Ett av mina starkaste minnen från barndomen är när jag, pappa och farfar hälsade på gamlafarmor på ålderdomshemmet. Hon hade nyligen fyllt 90 år, och det tog ett litet tag innan hon hörde oss när vi kom in på hennes rum. Hon satt vid sitt lilla fönster i en strimma av nyvaknad vårsol. Rummet hade en fantastisk känsla av frid som jag har burit med mig under alla år. Jag undrar vad gamlafarmor tänkte där hon satt och tittade ut över gårdsplanen. Det vara bara några kilometer till den lilla stugan där hon vuxit upp under enkla förhållanden, helt utan elektricitet och rinnande vatten. Innan hon fyllt tjugo flyttade hon till grannbyn för att uppfostra en egen familj under samma förhållanden. Vad mörkt och tyst det måste ha varit på kvällarna! Inga gatlyktor, inga bilar. Radio och tv var okända fenomen. Nyheter förmedlades via grannar och släktingar, eller av prästen om det hade hänt något allvarligt. Efterhand som åren gick blev de små byarna på slätten förstås också en del av det framväxande moderna samhället. Det nya livet på ålderdomshemmet, med lagade måltider, ljusa rum och hjälpsam personal, kändes nog ändå lite obekvämt. Hur ställer man om från att ha ägnat hela dygnet åt att sätta mat på bordet och ta hand som sin familj till att låta sig själv bli uppassad? När det blev dags för farfar att lämna barndomshemmet köpte han en tomt i närheten och byggde själv ett litet hus till sig och farmor. I början av trettiotalet fanns det förstås många nya möjligheter med elektricitet, centralvärme och badrum med badkar. Farmor fick ett eget litet kök där hon kunde laga sina berömda köttbullar. De fem barnen sov tillsammans, men de hade i alla fall ett eget rum. Farfar köpte en moped så att han kunde köra in till stan och handla, annars var han nog mest ute i trädgården. Jag minns fortfarande intrycken och dofterna när vi hälsade på som barn. Hönshuset, den nyklippta gräsmattan, den spikraka buxbomshäcken. Fruktträden med plommon, äpplen och körsbär. Potatisplantorna och morötterna i jämna rader. Envist arbete och stor kunskap gjorde att familjen var helt självförsörjande. Men även ett tillfredsställande arbete sliter på kroppen. När det till sist blev dags för farmor och farfar att flytta till ett ålderdomshem behövdes det ändå en hel del övertalning. Vem skulle ta hand om hönsen och pantofflorna? Vem skulle klippa häcken och beskära körsbärsträdet? När vi hälsade på de sista åren hade jag en egen liten familj. Barnbarnen kom alltid i första hand, även i den nya miljön på hemmet. Vi vuxna fick stå lite åt sidan, men vi levde ju gott på all kärlek som vi fått under alla år. Liksom sin mor hade farfar ett långt liv, det blev nittio år med lite marginal. Nu har jag tagit farväl av min egen far. Han fick också ett långt och innehållsrikt liv, och bortsett från några tråkiga veckor på sjukhuset kunde han bo kvar hemma ända till slutet. Den egna villan på skogstomten var hans och mammas centralpunkt i nästan 54 år. Och min under mina första tjugo. Minnena från gamlafarmor och farfar kommer tillbaka, starkare än någonsin tidigare. Den obrutna tidslinjen tre generationer bakåt i tiden ger mig den grund jag behöver. En släktforskande släkting har kunnat föra tidslinjen bakåt ytterligare några generationer, till 1800-talets början. Kyrkböckerna skvallrar om att vi har hittat vår plats på jorden. Vi flyttar inte så värst många mil åt gången… För några dagar sedan hittade jag en sädesärla på stranden, bara andra gången jag ser den i februari. Kul, men ändå lite blandade känslor. Egentligen vill man ju höra den första komma insträckande från havet någon gång runt den 20 mars. Igår fick jag ett larm av min kollega om en trädgårdsträdkrypare i parken. Av en slump befann jag mig bara några hundra meter bort och cyklade bort direkt. Efter lite spanande kom vi fram till att där förmodligen fanns två individer, en hona och en hane. Kanske det blir en häckning till våren? Livet går vidare, det är väl så det ska vara…

Blåvingad årta

Dagens utflykt gick till reningsdammarna, med målet att kolla in en blåvingad årta som upptäcktes där redan den 8 december. Dimman tätnade oroväckande när jag närmade mig, och jag blev nästan lite orolig för att det inte skulle gå att spana över dammarna överhuvudtaget. Där fanns dessutom gott om andra änder som årtan kunde gömma sig bland, så utgången var inte alls given. Nu visade det sig att den blåvingade för dagen hade valt en av de minsta dammarna, och det var väl bara 20 meter mellan oss när jag hittade honom. Efter en stund simmade han förbi på bara några meters håll och ställde sig för att käka i strandkanten. Ibland har man tur. Det kan tyckas lite skumt med en så oskygg fågel, men han lyfte direkt och flög en sväng när en hundägare kom för nära. De andra änderna var betydligt mer likgiltiga... Det har hänt mycket i dammarna sedan mitt första besök i början av 90-talet. Att få se 280 bläsänder, 35 snatteränder, 20 krickor och tre skedänder mitt i vintern var förstås helt otänkbart då. Dykänderna har gått åt andra hållet med bara ett tiotal viggar och en ensam brunand. Som vanligt låg där en handfull smådoppingar och rörhönor, och en forsärla höll till vid själva verket. 

Vinterhämpling

Det blev inte någon rivstart på skådaråret direkt. Rekordvarmt, blåsigt och solfattigt det mesta av tiden. Efterhand har det ändå smugit in en del kul i obsboken. Idag nio vinterhämplingar och årets första strandskata. Igår en brandkronad kungsfågel som verkar ha bestämt sig för att övervintra. I fredags, den 20:e, hittade jag både en järnsparv och en forsärla (som en kollega tipsat om), alltid kul i januari. Dagarna innan dess en jagande stenfalk och en gammal dvärgmås ute över sundet. Gravänderna har förstås kommit, och vattenrallar har grymtat på två olika lokaler. Jag minns även den 10:e som en ovanligt fin dag i parken med både pilgrimsfalk och duvhök inom fem minuter. Och två hoande skogsduvor! Helt galet egentligen, det borde ju dröja minst sex veckor till innan de börjar bli på spelhumör. Det är alltid roligt att se vilka arter som fattas också. Domherrarna och sidensvansarna har varit ganska talrika i år, liksom gråsiskorna och stenknäckarna. I stället dröjde det nästan två veckor innan jag hittade några björktrastar! Den första större hackspetten visade sig inte förrän i lördags (21:e), och årets första sångsvanar kom förbi idag. De tre sistnämnda arterna är ju annars så gott som givna redan på nyårsdagen.