Ejder och skärpiplärka

Ovanligt varmt blev ovanligt kallt. Snöflingor blåste förbi under eftermiddagen utan att lägga sig. Årets första rödbena var ändå punktlig. Jag hittade lite lä bakom fyren och försökte fotografera ett gäng med ejdrar som bråkade om en hona. Vilka fantastiska fåglar de är egentligen. På andra piren var en av skärpiplärkorna kvar.

Silltrut

Fyra silltrutar redan före utgången av mars, det var inte så länge sedan man fick nöja sig med så många på ett helt år. De andra trutarna är sällan särskilt attraktiva, men silltrutarna kan vara jäkligt snygga.

Rödhalsad gås (och ett par tusen vitkindade)

En rödhalsad gås upptäckes i närheten förra lördagen. Jag gjorde ett litet försök att hitta den morgonen efter utan någon lycka. Inga fler rapporter under veckan, men idag dök den upp på en annan plats. Jag var bara fem minuter därifrån, så det blev ett kort cykeldrag. Min kollega var kvar med sin tub som tur var, annars hade jag nog inte hittat den bland de andra gässen. Jäkla luringar till att kunna gömma sig. Jag väntade förgäves på att den skulle ta till vingarna och kanske passera framför näsan som några av de vitkindade. Det här var femte eller sjätte gången i kommunen, och jag har ännu inte sett den riktigt bra. Men det är fortfarande världens bästa fågel.

Skogssnäppa II

Fortfarande friska dagar med minusgrader på morgnarna och skön vårsol framåt förmiddagen. Mars har bjudit på stabilt väder med torra sydostliga vindar. Skön kontrast till februari, som var ovanligt regnig och blåsig om jag minns rätt. Traditionella vårtecken prickas av: gråhakedopping, gransångare, myrspov. En dag med både nässelfjäril, citronfjäril och sorgmantel utanför kontorsfönstret. Och i morse ett nytt fenologirekord för skogssnäppa med fyra dagar (men ändå inte första obsen i år). Efter lite omkastningar i schemat hamnade "att läsa böcker" högt upp på listan igen. Det är rätt fräckt att kunna "resa" hemma i soffan. I år har jag varit i södra Indien (The God of Small Things av Arundhati Roy), Sydafrika (The Promise av Damon Galgut) och Zanzibar (Paradise och Gravel Heart av Abdulrazak Gurnah). 

Svärta

 

Det är inte helt okänt att enstaka sjöorrar eller svärtor tillfälligt avviker från sitt marina hem och lägger sig i någon av de små dammarna, men årets hane har vid det här laget umgåtts med viggarna i mer än två veckor. Jag tror att det är första gången jag har haft möjlighet att fota en svärta överhuvudtaget, de håller sig gärna en bra bit från land. Den egentliga våren kom i förrgår, den 17:e, med en sädesärla (fenologirekord på hemmaplan med en dag, bortsett från några vinterfynd) och elva grafiskt fulländade skärfläckor. I morse sjöng årets första taltrast, medan en någorlunda väntad silltrut sträckte in. Det är de punktliga arternas tid nu. Och tranornas – idag har deras rop hörts till och från ända sedan i morse.

Vilhelm Mobergs Din stund på jorden hamnade på nattduksbordet. Jag har läst den innan, men den här gången blev det ett extra skönt tidsperspektiv. Huvudpersonen, Albert Carlson, sitter i sitt hotellrum i Kalifornien 1962 och förfasas över Kubakris och vätebomber medan han tänker tillbaka på sin barndom i Småland femtio år tidigare. Och 2022, sextio år senare, förfasas vi över ungefär samma saker och minns en lika oskuldsfull tid…