Kornsparv och ägretthäger

Varje dag med hyfsat väder känns som "den sista för året". Idag var det nog uppemot 15 grader, sydvindar med lite vårkänsla och en lucka i programmet, så det fick bli en expedition till de norra delarna av kommunen. Målet var att hitta den lilla flocken med kornsparvar som varit stationära där i några veckor. Jag gjorde ett försök i slutet av september, men då kammade jag noll. Eftersom jag inte har sett arten i kommunen tidigare borde jag kanske ha kämpat lite hårdare, men av olika anledningar har det inte blivit av. Premissen är att sparvarna födosöker på ett par stubbåkrar, kanske fem hektar totalt, och då är helt omöjliga att upptäcka. Men sådär var tredje timme brukar de sätta sig synligt i en buske eller på en taggtråd under någon minut. Och i dag, efter ett par timmars traskande och spanande över till synes sterila marker, hoppade två av dem upp och visade sig fint. Roligt nog verkar det som om de håller på att etablera sig i västra Skåne igen, i somras fanns det minst fyra par i grannkommunen. Det måste vara mer än femtio år sedan de försvann från vårt område. Medan jag spanade över stubben hittade jag en gammal brun kärrhök som blev ett nytt fenologirekord med åtta dagar. Dessutom en ung silvertärna som var tangerat rekord. Båda har förstås setts av andra nu i veckan, liksom de två ägretthägrarna. Dagens tokigheter slutade med ett dopp i havet, mitt senaste någonsin. Samma temperatur i vattnet som i luften gissar jag. Men ska det äntligen bli några riktiga kallbad den här vintern?

Mindre sångsvan

Jag hade inte direkt några höga förväntningar när jag cyklade iväg på min korta motionsrunda, men det blev en rätt härlig och spretig artlista - sillgrissla, brushane, snatterand, gröngöling, kungsfiskare, smådopping... Sju mindre sångsvanar kom flygande inifrån land och gjorde sällskap med ett gäng på nio som redan rastade ute i sundet. Skön vildmarkskänsla när de hälsade på varandra med ljudliga trumpetstötar.

Ängspiplärka

Det känns som om året är på väg att ta slut, trots att nästan tre månader återstår. Det är jobbigt att vara fågelskådare när landet töms. Idag var det tranornas tur att ge sig av. Jag har som vanligt bara räknat de som kommit trumpetande över kontoret, 450 hittills, men andra har räknat över 2000. Bland det vackraste man kan se mot en klarblå oktoberhimmel. Annars börjar det bli väldigt tomt. Som tur är finns det en del trevliga vintergäster som är på ingång. Det går ju också att njuta av fåglar som är lätta att glömma bort under sommaren, ängspiplärkorna till exempel.

Gulärla

Tangerat personligt fenologirekord för gulärla i dag. Inte så märkvärdigt egentligen, det finns två veckor senare obsar i kommunen. Men kul med en gammal hane, det måste väl vara en thunbergi? Jag tror att det är godkänt med en liten vit fläck bakom ögat. Han såg pigg ut, men det såg lite obekvämt ut när han gick. På bilderna syns att ena benet har någon sorts ljusa utväxter, de ska ju normalt vara mörkgrå/svarta.

Bergfink

Jag är egentligen inte alls sugen på höst i år, men nu har jag lyckats pricka in ett par kanonmorgnar med lite luckor i schemat. De tjocka dimbankarna över sundet har lämnat oss ifred, och luften har varit så där härligt oktoberfrisk. I går blev det till och med ett litet drag efter en blåstjärt som hade hittats ett par mil bort. Ett 40-tal skådare fanns på plats när vi kom dit. Ingen hade sett blårumpan på en halvtimme, och man var rätt överens om att den hade försvunnit. Det visade sig sen att den hade suttit hela dagen i en trädgård bara 100 meter bort. Så är det ibland. Det är gott om bergfinkar i alla fall.