Det är inte helt okänt att enstaka sjöorrar eller svärtor tillfälligt avviker från sitt marina hem och lägger sig i någon av de små dammarna, men årets hane har vid det här laget umgåtts med viggarna i mer än två veckor. Jag tror att det är första gången jag har haft möjlighet att fota en svärta överhuvudtaget, de håller sig gärna en bra bit från land. Den egentliga våren kom i förrgår, den 17:e, med en sädesärla (fenologirekord på hemmaplan med en dag, bortsett från några vinterfynd) och elva grafiskt fulländade skärfläckor. I morse sjöng årets första taltrast, medan en någorlunda väntad silltrut sträckte in. Det är de punktliga arternas tid nu. Och tranornas – idag har deras rop hörts till och från ända sedan i morse.
Vilhelm Mobergs Din stund på jorden hamnade på nattduksbordet. Jag har läst den innan, men den här gången blev det ett extra skönt tidsperspektiv. Huvudpersonen, Albert Carlson, sitter i sitt hotellrum i Kalifornien 1962 och förfasas över Kubakris och vätebomber medan han tänker tillbaka på sin barndom i Småland femtio år tidigare. Och 2022, sextio år senare, förfasas vi över ungefär samma saker och minns en lika oskuldsfull tid…
2 kommentarer:
Trevligt med svärta pä fotoavstånd! Jag har tänkt på Din stund på jorden några veckor. Det är väl snart 40 år sedan jag läste den.
Ja, det var länge sen jag läste den också. Fick för mig att jag skulle plöja igenom de viktigaste klassikerna och så hittade jag den i bokhyllan. Den känns kanske lite omodern, men jag tycker nog att vissa beskrivningar av det gamla bondesamhället håller fortfarande.
Skicka en kommentar