Wohlfühlurlaub

Första stoppet var i Regensburg, som visade sig vara en ganska rörig och tråkig stad trots sina 2000-åriga anor. Katedralen var i alla fall magnifik och medeltidsmörk på insidan, och det var kul att äntligen få se floden Donau. Salzburg var desto bättre, men oj vad där var mycket turister. Bäst var att ta hissen upp till det moderna konstmuseet och njuta av utsikten över staden.

Vi svängde in i Tyskland igen och hoppades på en lugn och skön morgon vid Königssee, men parkeringen var nästan full redan vid niotiden. Turistbåtarna hade börjat gå, och det var allt annat än fridfullt. En liten bit bort fanns det i alla fall en fin avskild utsiktsplats. Andlöst vackert, nästan omöjligt att fånga stämningen på bild. På en bergstopp i fjärran skymtade Hitlers örnnäste, det måste vara fantastisk utsikt däruppe. Och vilket känslokaos med tanke på historien. Vi borde såklart ha planerat in ett besök, men…

Tanken var att vi skulle prova på vandring i lite mer kuperad terräng än vad som finns i Skåne. Vi började lugnt i den lilla byn Auffach i Wildschönau. Linbanan var igång och det var en skön tur upp till toppen av Schatzberg (1898 meter över havet). Perfekt ställe att få igång alla ben och leder. Vandringen gick mestadels längs familjevänliga grusvägar, så det var inte alltför ansträngande. Bedårande vacker utsikt åt alla håll.

En morgon åkte vi en liten bit uppströms floden Wildschönauer Ache till den vackra dalen vid Schönanger Alm. Här började stigen med en slingrande uppförsbacke på nästan 500 meter (från 1161 till 1647 meter) genom knäpptyst granskog. På vissa håll kändes skogen riktigt genuin och ursprunglig med mossiga stubbar och vajande skägglavar, men det mesta har förstås varit brukat i tusentals år. Som tur var fanns det gott om svalkande källdrag längs vägen, och när våra låglandsben sånär hade fått nog gick det neråt igen.

Ovanför den högsta toppen till höger i bilden seglade en kungsörn, annars hände det inte så mycket i fågelvärlden. Vi hade inte planerat in någon aktiv skådning, så det blev mest lite ströobsar längs vägen. Svart rödstjärt var den vanligaste arten, det verkade finnas ett par vid varje gård. Bland granarna fanns det gott om nötkråkor och förstås en del mesar, korsnäbbar osv. Vattenpiplärkor flög runt lite här och där över alpängarna, och längs floderna syntes strömstarar och forsärlor.

 I granskogen fanns det även en hel del Erebia-fjärilar, men det visade sig vara en svår uppgift att identifiera dem. Det ska finnas 27 olika arter i Österrike och utan bilder på både ovansida och undersida (och bra litteratur) är det nog bara att glömma. Lite enklare i Sverige som bara har en utbredd art, skogsgräsfjäril, plus ytterligare fyra fjällspecialiteter. Jag misstänker att många av de vi såg i Österrike var just skogsgräsfjärilar. Den på bilden är lite avvikande med sina orange band utan fläckar och borde vara en Erebia pharte, eller Unpunktierter Mohrenfalter på tyska.

 Vi fortsatte västerut och hamnande i den lilla byn Schnann nära St. Anton, där vi av en slump hittade en fantastiskt häftig ravin med det sköna namnet Schnanner Klamm. Bitvis var det inte mer än 2 meter mellan klippväggarna. Stigen gick 5–10 meter upp längs sidan och var mestadels täckt av lösa skifferfragment. Lite här och där hade folk satt upp minnesmärken över bergsklättrare som trillat ner…

En morgon tog vi linbanan från St. Anton upp mot bergstoppen Valluga. Tre olika delsträckor: först en vanlig skidgondol till mittstationen, därefter en lite större korg med plats för 40 personer och sen den sista biten i en liten plywoodlåda med plats för fem stående. Som tur var fattade jag inte förrän vi kommit ner att jag egentligen inte vågade åka den sista biten. Korgarna syns på bilden som två blå prickar.

På 2811 meters höjd var det förstås storslagen utsikt. Och bara åtta grader varmt, skönt som omväxling till sommarvärmen. Långt nedanför oss låg en flock med alpstenbockar och vilade. Jag är lite osäker på deras status, men de räknas väl som vilda efter ett antal lyckade återinplanteringar. På 1800-talet fanns det bara 100 djur kvar i en nationalpark i Italien. Nästan helt tomt på fåglar, men efter en stund fick jag några sekunder med en alpjärnsparv i alla fall. Nere i dalen fanns det lite oväntat gott om klippsvalor, t.o.m. runt St. Antons moderna hotellkomplex.

Sista dagen blev det lite lugnare vandring vid Verwallsee väster om St. Anton. Mer granskog, alpängar och små raviner med vattenfall. Här var det lättare att hitta insekter, bland annat trumgräshoppor (Psophus stridulus) som lyste som små röda laserpunkter när de flög omkring. Vågiga vingbakkanter ska vara ett kännetecken för lundpärlemorfjäril (Boloria titania), så jag misstänker att det är en sådan på den andra bilden. Den finns inte i Sverige, men har en liten population i Finland.

Hemresan blev lite speciell – från 9 grader varmt på morgonen när vi gav oss av till 34 grader i Magdeburg på kvällen. Konstigt att resa norrut till århundradets värmebölja. Vi hade i alla fall lyckats med vår föresats att vandra minst en mil om dagen, och det är väl inte helt omöjligt att det blir en repris ett annat år.