Skräntärna och mindre rödögonflickslända

Det har varit ovanligt många skräntärnor häromkring i sommar, hoppas att det beror på god häckningsframgång och inte att östersjöfåglarna har tvingats avbryta i förtid. Några ungfåglar har synts till i alla fall. Hopplösa med att alltid flyga bort från kameran. Väntar fortfarande på att det ska komma någon flygande över huset, hörde något misstänkt för ett par veckor sen, men det såg tomt ut i luften. De gillar annars att flyga över byn mellan strandrevlar och dammar inåt land. Flicksländorna börjar nog sjunga på sista versen, jag har dålig koll på höstfenologin. Idag var i alla fall några tiotal sjöflicksländor på vingarna, och till sist även 2 eller 3 mindre rödögonflicksländor. Den på bilden är otydligt tecknad, men honorna brukar kunna vara sådär lite gröna undertill och lite kopparfärgade på mellankroppen. Det fanns i alla fall en utfärgad hane också. Båda arterna kan ses en bra bit in i september.

Amiral

Vattenfladdermus

Jag vet inte om det går att artbestämma fladdermöss så här, utan att mäta och kolla tänder och könsorgan och annat, men den verkar ha rätt korta öron, som en vattenfladdermus ska ha. Jag var med och lyssnade med ultraljudsdetektor i närheten för många år sen, och då var det bara den arten vi hittade. Dagens yrvakna lilla krabat satt på ett betongfundament till en gångbro över en å, så biotopen verkar stämma in också. Det finns ett mysigt kyrktorn alldeles i närheten, så förhoppningsvis hittar hon sällskap redan i kväll.

Grön bärfis

Den här gröna bärfisen har nog alldeles nyss nått det sista, adulta stadiet. När de blivit lite äldre brukar vingarna bilda en liten mörk fläck längst bak. Nästan bara gröna idag, många larver i sista stadiet. En E. interstinctus, några tegelröda ängstrollsländor, några slamflugor... Men så var det också nästan oktoberlikt i luften, blåsigt och kyligt.

Kamgräsfjäril

Leverbrunt bandfly

Dåligt med tid i friska luften, men ett nytt fly dök upp i trädgården i alla fall. Jag fick fläska på med en massa ISO i dunklet. Det brukar ligga några döda bandflyn här varje sommar, trodde att de alltid var den allmänna arten (N. pronuba), men detta verkar vara ett leverbrunt bandfly (Noctua comes). Vackert orange på undervingarna, men rätt intetsägande så här i vila. Just denna är rätt sliten också. Arterna varierar extremt mycket i färg och teckning, men den allmänna verkar oftast ha en mörk liten trekant vid vingspetsen och en ljus halva på den njurformade fläcken. Den lilla raddan med svarta fläckar verkar också höra till den leverbruna. Nä, nu får det komma igång lite med fågelsträcket!

Sjöflickslända

Fick mig en spontan friluftsföresläsning på tysk-svenska när jag träffade en en tjej som fångade större kustflicksländor till sin forskning. Just den arten var visst intressant eftersom honorna finns i två olika färgvarianter som juvenila och tre olika som vuxna. En av teorierna var att den mest hanlika hontypen har större chans att undvika upprepade parningsuppvaktningar från hanarna, och kan lägga mer energi på att ta hand om en genomförd befruktning. De honor som är mer distinkt färgade är lättare att hitta för hanarna och riskerar att lägga alltför mycket energi medan de sitter fast i det ena parningshjulet efter det andra. Hanarna kan tvinga honorna att göra sig av med sperma som de fått vid ett tidigare tillfälle och på så sätt öka sina egna chanser. Jag tror att det förekommer hos en del fåglar också, bland annat järnsparvarna. Men eftersom inte all sperma försvinner vid varje nytt parningsförsök blir resultatet att honorna blir befruktade av flera olika hanar, och får gener från flera olika håll. Det verkar alltså som om honornas olika färgvarianter representerar olika fortplantingsstrategier. Jag hoppas att jag förstod det mesta, men det väckte i alla fall många intressanta tankar. Nu var det inte detta som var huvudmålet med forskningen, utan en mer övergripande frågeställning om ögonens färgreceptorer hos insekter och andra djur och hur de utvecklats genom årmiljonerna. Tidigare trodde man att insekternas alla olika färger kom till som respons på alla olikfärgade blommor, men nu är visst många forskare inne på att det är insekternas färger som är de ursprungliga och att blommorna anpassat sig efter dom. Jag får nog läsa avhandlingen när den kommer om ett antal år. Jag är i alla fall helt säkert på att det är en sjöflickslända på bilden, och att det bara fanns några enstaka sådana, större kustflicksländor och höstmosaiksländor därute i kväll. Jo, och några av de större Aeshna i skogen.

Höstmosaikslända

Höstmosaiksländorna är nog de lättaste att fota, sitter gärna och vilar i solen utan att verka bry sig om något alls. Just nu finns det väldigt gott om dem också, så det kan t.o.m. bli små gäng som sitter på rad. Riktigt skön och fin sol som värmde allt mer efterhand som de friska vindarna avtog. Både blågröna och bruna mosaiksländor var ute och flög.

Grön vårtbitare

Den här enorma vårtbitaren var otroligt väl kamouflerad trots sin storlek. Jag såg den först när jag dök in i hallonsnåret för att fota en bärfis. Vet inte om det syns direkt, men så fort jag närmade mig med kameran for han ut med sin högra antenn för att kolla läget, såg kul ut. Från igår, idag går det bara att sitta inne och oktobersura.

Blågrön och tegelröd igen

Det känns som om insekts-säsongen inte vill komma igång riktigt i år, men det är ju 6-7 möjliga veckor kvar. Verkar lite otroligt att det skulle bli mer sommarvärme, men det enda man vet riktigt säkert när det gäller vädret är att det inte går att veta riktigt säkert hur det kommer att bli. De vanliga arterna var ute och flög hemmavid idag, men med färre individer. Utom höstmosaiksländorna, som är de enda man kan se tvåsiffrigt av just nu. Jag fick i alla fall en bild på en hane av blågrön mosaikslända. Det bästa kännetecknet, de lysande blå fläckarna i slutet av bakkroppen, syns oftast bra även i flykten. Men ibland blir det konstigt, jag har sett blågröna som verkat väldigt små och hösttroll som verkat väldigt stora, borde vara tvärtom. Eller så är jag bara förvirrad. Några tegelröda kvar, men paret på bilden var de enda som ville vara med på bild. Eller det ville de kanske inte egentligen... Konstigt sätt att para sig!

Tvåsporrad malmätare

Dags för den årliga klippningen av bokhäcken, och det blev inte särskilt rakt i år heller. Tur att det bara är 5 + 5 meter... Men det är ju alltid kul att se vilka varelser som döljer sig där, och i dag blev det en ny liten fjäril, en tvåsporrad malmätare (Gymnoscelis rufifasciata). Väldigt fint tecknad i läckra färger, men just denna individ ser kanske aningen sliten ut. Har ingen aning om varför den heter tvåsporrad, det engelska Double-striped Pug verkar mer logiskt. Vad nu pug kan betyda förutom mops. Hundrasen alltså. Kanske det har något med "liten" att göra"?

Conops och taggbärfis

Nej, det blev ingen blå himmel idag heller, så jag åkte en bit inåt land för att i alla fall komma ifrån den värsta blåsten. Märklig upplevelse att vandra omkring i en knäpptyst skog, nästan som mitt i vintern. Och det blev ännu konstigare när små gäng med lövsångare drog förbi lika knäpptysta, de brukar ju locka oavbrutet annars. Kanske brist på inspiration, precis som för oss? Lite trögt med insekterna också, det blev några enstaka exemplar av det vanliga utbudet. Taggbärfisen (Picromerus bidens) på bilden är en av de charmigaste skinnbaggarna. Matvanorna är kanske inte lika tilltalande, det är en fjärilslarv han sitter och suger i sig. Troligen en mätare, men de är svåra att känna igen. Bland trollsländorna var det bara de tegelröda ängstrollsländorna som höll ställningarna, de fanns överallt längs skogsstigarna, säkert över 500 ex. Bara ett par blodröda, men de tegelröda hanarna kan ju få nästan samma djupa nyans, så kanske det fanns fler. Inga nyheter, som sagt, förrän på en av de sista blommorna jag kollade. Men där satt en fräck fluga som jag inte sett tidigare. Det finns några blomflugor som är väldigt lika, men detta verkar vara en stekelfluga, Conops quadrifasciatus.

Tegelröd ängstrollslända och allmän smaragdflickslända

Skogspärlemorfjäril

Acanthosoma och Nabis

Oj, vad det var svårt att fota idag. Tunga, dystra moln och häftiga kastvindar, kändes inte alls som augusti. Den här tiden är annars den allra bästa för skinnbaggar, när alla små nyfikna nymfer kryper ut under övervakning av sina plikttrogna föräldrar. Den översta, Acanthosoma haemorrhoidale, är nog min favorit, lätt att hitta och alltid spektakulär. E. interstinctus och H. vernalis fanns också därute idag. Den nedre är lite mer anonym, men väldigt charmig. Det finns tio olika arter i släktet, men jag tror att detta är en Nabis limbatus. Lite överkurs att sätta sig in i alla varianter och utvecklingsstadier. Skönt i alla fall att fågelsträcket börjar komma igång. Gott om vadare i luften, och äntligen den bästa konsterten - sträckande gulärlor och trädpiplärkor. Oslagbart mot en blå, kallnupen augustihimmel, hoppas på en sådan i morgon!

Blågrön mosaikslända

Det blev en blågrön till, första gången jag hittar en sådan i trädgården. Vi bor långt från lämpliga vatten, så de enda man kan förvänta sig är någon förbiflygande höst- eller brun mosaikslända. Både guld- och metalltrollslända har dykt upp någon gång, liksom en tegelröd ängstrollslända. Märkligast är kanske en vilseflugen blåbandad jungfruslända, men de kan ju ibland hamna långt från kläckningsvattnen.

Sommarslamfluga

Slamflugorna kan vara hur jobbiga som helst att identifiera. De verkar dessutom inte vara särskilt hårt bundna till specifika biotoper (med något undantag), så man får i regel utgå från de 18 möjliga arterna och utesluta dem en i taget. De som har så här tydliga mörka vingfläckar, mörka ansikten och lite behåring är antingen blanka slamflugor eller sommarslamflugor (Eristalis pseudorupium). Hanarna av dessa två arter kan tills vidare endast skiljas med genitaliestudier, men honorna, med åtskiljda ögon likt den på bilden, skiljer sig en aning. En blank hona hade varit helt hårlös åtminstone på delar av bakkroppen, så detta är rätt säkert en sommarslamfluga. Samtidigt säger Nationalnyckeln att arten mest flyger i juni-juli, medan den blanka slamflugan typiskt flyger som nu, i augusti. Båda arterna kan dock hittas en bit in på hösten.

Glänttorngräshoppa

Jag har lagt gräshopporna lite åt sidan i väntan på bra litteratur, det verkar knappt finnas några gränser för hur mycket de kan variera i utseende. Men de är ju underbara varelser, och det finns inte mer än knappt 30 arter i Skåne, vårtbitarna inkluderade, så man borde egentligen ge dem en chans. Detta var i alla fall första gången jag hittade en glänttorngräshoppa (Tetrix undulata). Det ska finnas tre arter i släktet (plus en nordlig), och jag har bara gått efter bilder på internet. De kan som sagt se ut precis hur som helst, men detta verkar vara den vanligaste arten.

Blågrön mosaikslända

Fick äntligen en bild på en blågrön mosaikslända, märkligt nog har jag aldrig sett någon sittande tidigare. Precis som andra mosaiksländor är de ju glada för att flyga runt i sitt revir och jaga bort rivaler och andra inkräktare. Detta är en äldre hona, och några minuter senare kom en hane förbi, vilket omgående resulterade i att s.k. "ljuv musik" uppstod. Ett par troliga höstmosaiksländor var också på vingarna, men ville inte visa sig ordentligt. Annars är det mesta som vanligt bland sländorna, men flicksländorna blir fåtaligare för varje dag. Det verkar vara sjöflicksländan som har den längsta säsongen här, de går fortfarande att hitta nu, nästan tre månader efter att de dök upp. Mindre rödögonflicksländor och större kustflicksländor finns också i några tiotal. Däremot verkar lyrflicksländorna ha försvunnit helt. Tegelröd ängstrollslända var den talrikaste arten, det är ju deras tid nu.

Frankrike

Tio dagar helt utan skådning är egentligen alldeles för lång tid. Semestern var dessutom förlagd till platser som lockar betydligt mer folkliv än djurliv. Det finns i och för sig en del roliga arter som når upp till västra Frankrike, som häcksparv, provencesångare m.m. Men då bör man nog förbereda sig med vägbeskrivningar till bra lokaler. Det enda nämnvärda i fågelväg var en ägretthäger vid Calais, en turturduva vid Omaha Beach, några silkeshägrar, en bortflyende sydnäktergal någonstans längs vägen och åtta vita storkar i en skruv norr om Hamburg. Två vitstjärniga blåhakar alldeles intill picknickborden på en rastplats vid den gigantiska Pont de Normandie, som går över Seine-deltat, var ändå en rätt märklig upplevelse. Stadsduvorna i Paris verkade rätt trötta på utsikten över Eiffeltornet.